Anlände i dag till Helsingfors efter en intensiv vecka på LVF:s generalförsamling i Stuttgart. Det har varit en givande och intressant vecka och det är nu dags att sammanfatta intrycken och summera generalförsamlingen.
Många saker har glatt mig och gett inspiration såväl på det personliga som på det professionella planet. Till de saker som fyller mig med tacksamhet hör onekligen de många underbara människor jag har mött. Mötena med kristna biskopar, präster och lekmän från Latinamerika, Asien och Afrika har varit oerhört inspirerande. De lever under så andra förhållanden, men deras hängivenhet och vilja att stå upp för sin kristna tro är beundransvärd. De har mycket att lära oss som så lätt förfaller till andlig bekvämlighet och likgiltighet.
Den fina gemenskapen lämnade även outplånliga intryck. Den lutherska kyrkofamiljen är ingen enhetlig gemenskap, men ändå kunde - åtminstone som jag uppfattade det - alla umgås, fira mässa och dela med sig av sin tro och sina livserfarenheter. Kanske något att arbeta med också på hemmaplan,där murarna ibland byggs onödigt höga alltför snabbt.
Under generalförsamlingen fick deltagarna även ta del av flera inspirerande predikningar och föredrag. Dessa gav både andlig och intellektuell stimulans. Avgående presidenten Mark S Hansons insats var enastående. Han är en brilliant talare och skarp teolog, men han hade samtidig en pastoral touch som berörde. Till den här kategorin av höjdpunkter räknar jag även den tillträdande presidenten Martin Junges tal och ärkebiskopens av Canterbury, Rowan Williams föredrag.
Jämsides med detta fanns det en del saker som bekymrar. Till dessa hör nog den teologiska obalans som var uppenbar i många sammanhang. Många av de åtgärder som föreslogs och de resolutioner som antogs handlade om vad vi kan göra för vår miljö, för en rättvis fördelning av resurserna och hur vi skall arbeta för jämlikhet och kunna stöda dem som drabbats av AIDS. Dessa frågeställningar är naturligtvis relevanta och högaktuella för oss. Men det dagliga brödet handlar som jag ser det om att stilla både den materiella och andliga hungern.
En hel del andra som jag pratade med saknade sådana frågor som berörde kyrkornas andliga arbete, evangelisation och mission. Vi rörde oss för det mesta på första trosartikelns område med skapelsen i fokus, vilket är viktigt. Men när förankringen i andra trosartikelns budskap om Jesus som vår frälsare tredje trosartikeln om Anden som vår hjälpare var svag blev det en obalans. När alla de lutherska kyrkorna i Europa och Amerika hela tiden tappar medlemmar, hade det inte varit fel att säga något om vilka strategier man har för framtiden. Hur skall den andliga hungern mättas? På vilket sätt skall vi möta den postmoderna människan med evangeliet? Vilken roll spelar missionen och vilka missionsstrategier har våra lutherska kyrkor.
Praktiskt fungerade det mesta med tysk disciplin och noggrannhet, men omröstningarna i plenisalen lämnade nog en hel del i övrigt att önska. Det blev omständigt och tog lång tid samtidigt som de frustrerades antal var stort. Teknik finns för att rösta elektroniskt, varför då inte använda sådan då man 400 delegater på plats?
Slutintrycket blev ändå helt godkänt och jag bär med mig en del impulser och tankar som jag gärna presenterar i olika sammanhang i vårt eget stift.
Sixten
onsdag 28 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Den nya generalsekreterarens budskap
I går kväll talade LVF:s nya generalsekreterare Martin Junge till generalförsamlingen. Han efterträder 1.11 2010 Ishmael Noko från Zimbabve som innehaft posten under de senaste 15 åren.
Martin Junge (49) är född och uppvuxen i Chile. Han levde sina första 17 år under militärdiktaturen. Under den här tiden, då folket saknade demokratiska rättigheter, blev kyrkan en fristad som ingav hopp och utmanade till aktivitet för de svaga, fängslade och de som miste sina anhöriga genom summariska avrättningar.
Det är mot bakgrund av detta inte svårt att förstå den starka diakonala approach som präglade hans tal.
- Kyrkan bör ha en diakonal och profetisk funktion. Många regeringar har haft råd att pumpa in miljarder i bankstöd för att rädda bankerna, men samtidigt verkar det helt omöjligt att använda ens en bråkdel av detta för att rädda människors liv. Kyrkan har en profetisk uppgift att aktualisera den här typen av frågor, konstaterade Junge.
Diakonin är LVF:s hjärta. Men diakoni och evangelisation skall gå hand i hand, framhöll Junge. . LVF skall vara en andlig sammanslutning, en communio (gemenskap) som förenas av Guds nåd och inte av våra egna gärningar.
Junge betonade även LVF:s ekumeniska roll. Att vara lutheran är att vara ekumenisk. Vi skall därför fortsätta att delta i det ekumeniska arbetet och de ekumeniska strävandena. Samarbete med KVR fortsätter, likaså det bilaterala utbytet med andra kyrkor.
LVF behöver också enligt Junge föra en transkontextuell dialog. Kyrkorna skall naturligtvis vara kontextuella och leva i den värld där människor finns. Det finns dock en risk för att vi betonar den egna kontexten och avskärmar oss från andra. Därför behöver vi se över de kontextuella staketen och se vår nästa både när och fjärran. LVF får inte bli en gemenskap som är inkrökt i sig själv.
Junge använde begrepp från musikens värld för att beskriva de lutherska kyrkorna.
- Den lutherska kyrkofamiljen sjunger inte en enstämmig gregoriansk melodi. Den är mera en polyfoni. Det betyder inte att var och en kan sjunga hur som helst. Den polyfona tonen skall kännetecknas av harmoni och vara sådan att den känns igen av alla.
- Det finns också dissonanser som är svåra att acceptera. Men de hjälper oss förhoppningsvis att finna en ny sång. LVF skall sjunga en sång som ger världen hopp och framtidstro
Det är naturligtvis svårt att bilda sig en uppfattning om en person och den framtida linjen utgående från ett tal. Personligen uppskattade jag dock att Junge företrädde en mera holistisk syn på kristen tro än den som varit dominerande i majoriteten av inläggen under generalförsamlingen. Hans betoning av kopplingen mellan diakoni och evangelisation och den profetiska roll han efterlyser av kyrkan bådar gott.
måndag 26 juli 2010
Eftermiddagsfrustration
Den fortsatta behandlingen av resolutioner har höjt adrenalinnivån. När alltför många vill tala bara för att föreslå ett litet tillägg här eller ändra något ord där, blir det hela smått outhärdligt. Visst kan våra Ungdomens kyrkodagar präglas av frimodig entusiasm och ibland oöverlagda inlägg, men man kunde kanske vänta att vuxna människor skulle använda sitt omdöme bättre än de gjort nu under eftermiddagen. När det dessutom finns en viss språkförbistring och många föreslår ändringar i en text som inte är författad på deras modersmål, komplicerar det även saken.
Nåja, det gäller att bita i hop. Under nästa plenarsession skall vi få lyssna till den tillträdande generalsekreteraren Dr Martin Junge. Det skall bli intressant att se vilka linjedragningar han gör och vilka frågor han prioriterar med tanke på LVF:s framtida arbete.
Vi hörs!
Nåja, det gäller att bita i hop. Under nästa plenarsession skall vi få lyssna till den tillträdande generalsekreteraren Dr Martin Junge. Det skall bli intressant att se vilka linjedragningar han gör och vilka frågor han prioriterar med tanke på LVF:s framtida arbete.
Vi hörs!
Slutspurten har inletts
De två sista dagarna av generalförsamlingen ägnas åt att behandla de resolutioner som har kommit och som sedan skall styra rådets och därmed LVF:s arbete fram till nästa generalförsamling. Utöver detta skall vi även behandla det officiella uttalande som mötet skall göra.
I dag på förmiddagen behandlade vi en del resolutioner. Behandlingen av dessa tenderar att bli spretig trots att det utskott som har berett dem för klarhetens skull har försökt sammanföra dem kring olika teman. Jag avundas inte ordföranden som skall hålla reda på 400 delegater och samtidigt se till att behandlingen följer regelverket.
Jag var själv i elden i dag då vi behandlade en resolution om jämlikhet mellan könen. Föreslog en komplettering till texten där jag påtalade vikten av att notera den snedvridning som finns mellan könen bland ungdomsdelegaterna här. Bland ungdomarna här är kvinnorna i klar majoritet, vilket även är fallet på lokalplanet hos oss och i andra kyrkor. Jag anser att vi bör uppmärksamma detta problem och vidta adekvata åtgärder. Kvinnornas insatser är viktiga och deras bidrag till kyrkan ovärderligt, men tappar vi de unga männen i den takt vi nu tycks göra så bådar det inte gott för kyrkans framtid. Detta oberoende av om vi ser frågan från ett globalt eller lokalt perspektiv. Jag fick även stöd för mitt tillägg i salen, vilket innebär att det kommer med i denna resolution.
Dagens andra resolutioner, vilka godkändes enhälligt, handlade om åtgärder mot trafficking och vikten av att LVF påtalar och uppmärksammar daliternas situation i Indien. Daliterna är den fattigaste folkgruppen som p.g.a. kastsystemet står utanför samhället, med liten möjlighet till skolgång, hälsovård och ett drägligt liv.
Sixten
I dag på förmiddagen behandlade vi en del resolutioner. Behandlingen av dessa tenderar att bli spretig trots att det utskott som har berett dem för klarhetens skull har försökt sammanföra dem kring olika teman. Jag avundas inte ordföranden som skall hålla reda på 400 delegater och samtidigt se till att behandlingen följer regelverket.
Jag var själv i elden i dag då vi behandlade en resolution om jämlikhet mellan könen. Föreslog en komplettering till texten där jag påtalade vikten av att notera den snedvridning som finns mellan könen bland ungdomsdelegaterna här. Bland ungdomarna här är kvinnorna i klar majoritet, vilket även är fallet på lokalplanet hos oss och i andra kyrkor. Jag anser att vi bör uppmärksamma detta problem och vidta adekvata åtgärder. Kvinnornas insatser är viktiga och deras bidrag till kyrkan ovärderligt, men tappar vi de unga männen i den takt vi nu tycks göra så bådar det inte gott för kyrkans framtid. Detta oberoende av om vi ser frågan från ett globalt eller lokalt perspektiv. Jag fick även stöd för mitt tillägg i salen, vilket innebär att det kommer med i denna resolution.
Dagens andra resolutioner, vilka godkändes enhälligt, handlade om åtgärder mot trafficking och vikten av att LVF påtalar och uppmärksammar daliternas situation i Indien. Daliterna är den fattigaste folkgruppen som p.g.a. kastsystemet står utanför samhället, med liten möjlighet till skolgång, hälsovård och ett drägligt liv.
Sixten
söndag 25 juli 2010
Mellandag
Söndag är vilodag också här i Stuttgart, vilket är av nöden då de föregående dagarna varit synnerligen intensiva och långa. Det behövs tid för vila och eftertanke. Dagens gudstjänst i Stiftskirche televiserades i tysk TV.
Jag har också tagit det lugnt, ätit, vilat, läst lite och samlat tankarna. Det händer mycket här och jag har inte skrivit om allting i bloggen. En sak som dock är värd att beröra mera ingående är den försoningsgudstjänst som hölls på torsdag kväll. I den bad LVF:s kyrkor mennoniterna om förlåtelse för de förföljelser dessa utsattes för under 1500-talet. Mennoniterna är en gren av den s.k. anabaptistiska rörelse som uppstod samtidigt som, och delvis som ett resultat av reformationen. Mennoniterna tillämpade troendedop, de vägrade avlägga ed och kunde inte heller tänka sig att bära vapen. De betonade även vikten av att leva ett äkta kristet liv i enlighet med Bibeln.
Denna hållning fördömdes av både Luther och Melanchton. Luther riktade också skarp kritik mot dem i sin skrift mot vederdöparna. Det har varit smärtsamt för lutheranerna att Luther själv med sin teologiska argumentation understödde de världsliga myndigheternas förföljelse, tortyr och även avrättningar av mennoniterna och andra anabaptister. Enligt senare forskning dömdes ungefär 2000 anabaptister till döden p.g.a. sin övertygelse. Man tog också i bruk den över 1000 år gamla romerska lagen som stadgade dödsstraff för dem som döpte om sig.
Mennoniterna flydde som ett resultat av förföljelserna till öde trakter där de kunde leva i egna samhällen och livnära sig på jordbruk Under 1600-talet och framåt flydde också många till Amerika. I dag finns det 1,5 miljoner mennoniter. De flesta finns i USA, Canada och Afrika.
Man kan naturligtvis ifrågasätta den här typen av offentliga ursäkter. Vi är ju inte direkt skyldiga till de misstag som Luther gjorde. I det här fallet anser jag dock att det var en nödvändig och fin gest från de lutherska kyrkornas sida att göra upp med en bit av sitt mörka förflutna. Man har ibland försvarat Luther och Melanchton med att de var barn av sin tid och inte kunde ha handlat på annat sätt. Den argumentationen håller inte. En annan reformator, Johannes Brentz som var verksam i Württemberg tog kraftigt avstånd från den här typen av repressalier. Det fanns alltså utrymme för att handla på annat sätt.
Det är även skäl att komma ihåg att denna bön om förlåtelse inte handlar om att vi lutheraner skulle omvärdera vår dopteologi. Ursäkten gäller de handlingar som en del av reformatorerna gav sin tillåtelse till och även uppmuntrade till. Det är viktigt att göra denna distinktion.
Försoningsgudstjänsten var en enkel och gripande symbolisk akt. Altaret var i början klätt i violett, botens färg, men kläddes senare i vitt som ett tecken på att det gamla var förgånget och ett nytt skede inletts i relationerna. Mennoniterna å sin sida noterade också vikten av att de från och med nu avstår från sin negativa, av historien präglade syn på lutheranerna.
Gudstjänsten visade att en verklig förlåtelse och upprättelse bara kan ske genom att nämna saker vid deras rätta namn. Det är en förutsättning för att ett helande skall kunna äga rum. Det må sedan gälla i relationen mellan två samfund eller två personer.
God fortsättning på söndagen önskar Sixten från Stuttgart.
Jag har också tagit det lugnt, ätit, vilat, läst lite och samlat tankarna. Det händer mycket här och jag har inte skrivit om allting i bloggen. En sak som dock är värd att beröra mera ingående är den försoningsgudstjänst som hölls på torsdag kväll. I den bad LVF:s kyrkor mennoniterna om förlåtelse för de förföljelser dessa utsattes för under 1500-talet. Mennoniterna är en gren av den s.k. anabaptistiska rörelse som uppstod samtidigt som, och delvis som ett resultat av reformationen. Mennoniterna tillämpade troendedop, de vägrade avlägga ed och kunde inte heller tänka sig att bära vapen. De betonade även vikten av att leva ett äkta kristet liv i enlighet med Bibeln.
Denna hållning fördömdes av både Luther och Melanchton. Luther riktade också skarp kritik mot dem i sin skrift mot vederdöparna. Det har varit smärtsamt för lutheranerna att Luther själv med sin teologiska argumentation understödde de världsliga myndigheternas förföljelse, tortyr och även avrättningar av mennoniterna och andra anabaptister. Enligt senare forskning dömdes ungefär 2000 anabaptister till döden p.g.a. sin övertygelse. Man tog också i bruk den över 1000 år gamla romerska lagen som stadgade dödsstraff för dem som döpte om sig.
Mennoniterna flydde som ett resultat av förföljelserna till öde trakter där de kunde leva i egna samhällen och livnära sig på jordbruk Under 1600-talet och framåt flydde också många till Amerika. I dag finns det 1,5 miljoner mennoniter. De flesta finns i USA, Canada och Afrika.
Man kan naturligtvis ifrågasätta den här typen av offentliga ursäkter. Vi är ju inte direkt skyldiga till de misstag som Luther gjorde. I det här fallet anser jag dock att det var en nödvändig och fin gest från de lutherska kyrkornas sida att göra upp med en bit av sitt mörka förflutna. Man har ibland försvarat Luther och Melanchton med att de var barn av sin tid och inte kunde ha handlat på annat sätt. Den argumentationen håller inte. En annan reformator, Johannes Brentz som var verksam i Württemberg tog kraftigt avstånd från den här typen av repressalier. Det fanns alltså utrymme för att handla på annat sätt.
Det är även skäl att komma ihåg att denna bön om förlåtelse inte handlar om att vi lutheraner skulle omvärdera vår dopteologi. Ursäkten gäller de handlingar som en del av reformatorerna gav sin tillåtelse till och även uppmuntrade till. Det är viktigt att göra denna distinktion.
Försoningsgudstjänsten var en enkel och gripande symbolisk akt. Altaret var i början klätt i violett, botens färg, men kläddes senare i vitt som ett tecken på att det gamla var förgånget och ett nytt skede inletts i relationerna. Mennoniterna å sin sida noterade också vikten av att de från och med nu avstår från sin negativa, av historien präglade syn på lutheranerna.
Gudstjänsten visade att en verklig förlåtelse och upprättelse bara kan ske genom att nämna saker vid deras rätta namn. Det är en förutsättning för att ett helande skall kunna äga rum. Det må sedan gälla i relationen mellan två samfund eller två personer.
God fortsättning på söndagen önskar Sixten från Stuttgart.
lördag 24 juli 2010
Mera val
Generalförsamlingen har nu valt det råd (Council) som ansvarar för verksamheten mellan generalförsamlingarna som hålls med 6-7 års mellanrum. Maria Immonen som arbetar på FMS valdes in från Finland. Bland övriga nordiska representanter kan nämnas biskop Antje Jackelen från Sverige, biskop Niels Henrik Ahrend från Danmark och biskop Helga Byfuglien från Norge.
Grattis Maria och lycka till i arbetet!
Stuttgarthälsningar
Sixten
Grattis Maria och lycka till i arbetet!
Stuttgarthälsningar
Sixten
Valdag i Stuttgart
Det är valdag i Stuttgart i dag, vilket innebär att generalförsamlingen skall välja president för LVF och nya medlemmar till rådet. Det senare består av 48 medlemmar, fördelade på regionala kvoter enligt kyrkornas medlemsantal.
Valet av president avgjordes strax före lunchen och det blev Munib Younan, biskop för den lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, som skall lotsa LVF under de kommande åren fram till nästa generalförsamling. Munib Younan var den enda kandidaten i valet, vilket visar det förtroende han åtnjuter i dessa kretsar.
Younan är 59 år gammal och har även besökt Finland flera gånger. Han studerade i Tyskland och har översatt den Augsburgska bekännelsen till arabiska.
Valet av Younan är intressant ut flera aspekter. Dels kommer han från en av LVF:s mindre kyrkor, dels kommer han från Asien. Valet kan därför ses som en stark markering för och ett uttalat stöd till dessa kyrkor som lever i en utsatt situation. De asiatiska lutherska kyrkorna är små och många av dem lever under hot om förföljelse och repressalier. För dem är valet av Younan ett erkännande och ger dem förhoppningsvis också mod att kämpa vidare, medvetna om att de har LVF:s stöd.
Valet av Younan kan även vara betydelsefullt för de kristna i Palestina. De arabkristna där lider svårt p.g.a. de spända relationerna i Mellanöstern. De är den verkliga minoriteten av alla minoriteter. Här är inte rum att analysera Mellanösternproblematiken mera ingående, men vi får tro, hoppas och be att Younans roll som president för LVF skall stärka de kristnas ställning i regionen och förhoppningsvis även ge ett positivt bidrag till fredsprocessen.
Nu på eftermiddagen fortsätter vi med val av medlemmar till rådet (The council). Maria Immonen som arbetar på FMS är nominerad från Finland. Vi håller tummarna för henne.
Sixten
Valet av president avgjordes strax före lunchen och det blev Munib Younan, biskop för den lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, som skall lotsa LVF under de kommande åren fram till nästa generalförsamling. Munib Younan var den enda kandidaten i valet, vilket visar det förtroende han åtnjuter i dessa kretsar.
Younan är 59 år gammal och har även besökt Finland flera gånger. Han studerade i Tyskland och har översatt den Augsburgska bekännelsen till arabiska.
Valet av Younan är intressant ut flera aspekter. Dels kommer han från en av LVF:s mindre kyrkor, dels kommer han från Asien. Valet kan därför ses som en stark markering för och ett uttalat stöd till dessa kyrkor som lever i en utsatt situation. De asiatiska lutherska kyrkorna är små och många av dem lever under hot om förföljelse och repressalier. För dem är valet av Younan ett erkännande och ger dem förhoppningsvis också mod att kämpa vidare, medvetna om att de har LVF:s stöd.
Valet av Younan kan även vara betydelsefullt för de kristna i Palestina. De arabkristna där lider svårt p.g.a. de spända relationerna i Mellanöstern. De är den verkliga minoriteten av alla minoriteter. Här är inte rum att analysera Mellanösternproblematiken mera ingående, men vi får tro, hoppas och be att Younans roll som president för LVF skall stärka de kristnas ställning i regionen och förhoppningsvis även ge ett positivt bidrag till fredsprocessen.
Nu på eftermiddagen fortsätter vi med val av medlemmar till rådet (The council). Maria Immonen som arbetar på FMS är nominerad från Finland. Vi håller tummarna för henne.
Sixten
fredag 23 juli 2010
Ungdomlig entusiasm
Dagens arbete har till övervägande del koncentrerats kring frågor som berör ungdomar, gender och miljö. Brännande frågor som berör alla samfund, om än på lite olika plan, men samtidigt frågor som handlar om vår gemensamma framtid.
Generalförsamlingens kvinnor tog i sin adress till generalförsamlingen kraftigt ställning för kvinnors rättighet till ett människovärdigt liv. Vi har kommit långt på den här punkten, men det finns miljoner och åter miljoner kvinnor som drabbas hårt av fattigdom och AIDS, tvingas ingå arrangerade äktenskap i alltför tidig ålder eller utsätts för trafficking. Att tiga om dessa orättvisor är ett svek mot den kristna tro vi bekänner oss till.
Ungdomarnas adress präglades av entusiasm och framtidstro, precis som det skall vara. Man greps även av deras oro inför de hot som vilar över vår planet. Vår generation kan kanske ännu unna sig att smutsa ned, leva i överflöd, förbruka resurserna och kasta bort mat för 38 biljoner dollar varje år, men en fortsättning på den vägen innebär att vi samtidigt kastar bort framtiden. Och det är den framtiden som är de ungas livsmiljö. Deras oro är befogad. De får städa upp efter vår konsumtionsfest.
Ungdomarnas budskap till generalförsamlingen koncentrerades i tre punkter som handlade om en hållbar utveckling, rättvisa mellan könen och en större roll för de unga inom ramen för LVF:s arbete.
Jag saknade dock något om vikten av evangelisation och mission i deras uttalande. Hur ser framtiden ut för de lutherska kyrkorna om dagens unga inte värdesätter missionen eller berättar om sin tro i sin vardag? Nu ryms inte allting med i ett kort "statement" men jag kan ändå inte lösgöra mig från intrycket att något väsentlig, för att inte säga det väsentligaste, saknades. Det finns ingen konflikt mellan social aktivitet och evangelisation och mission, men om någon av dem saknas blir det en obalans som för negativa följder på sikt.
Sixten i Stuttgart
Generalförsamlingens kvinnor tog i sin adress till generalförsamlingen kraftigt ställning för kvinnors rättighet till ett människovärdigt liv. Vi har kommit långt på den här punkten, men det finns miljoner och åter miljoner kvinnor som drabbas hårt av fattigdom och AIDS, tvingas ingå arrangerade äktenskap i alltför tidig ålder eller utsätts för trafficking. Att tiga om dessa orättvisor är ett svek mot den kristna tro vi bekänner oss till.
Ungdomarnas adress präglades av entusiasm och framtidstro, precis som det skall vara. Man greps även av deras oro inför de hot som vilar över vår planet. Vår generation kan kanske ännu unna sig att smutsa ned, leva i överflöd, förbruka resurserna och kasta bort mat för 38 biljoner dollar varje år, men en fortsättning på den vägen innebär att vi samtidigt kastar bort framtiden. Och det är den framtiden som är de ungas livsmiljö. Deras oro är befogad. De får städa upp efter vår konsumtionsfest.
Ungdomarnas budskap till generalförsamlingen koncentrerades i tre punkter som handlade om en hållbar utveckling, rättvisa mellan könen och en större roll för de unga inom ramen för LVF:s arbete.
Jag saknade dock något om vikten av evangelisation och mission i deras uttalande. Hur ser framtiden ut för de lutherska kyrkorna om dagens unga inte värdesätter missionen eller berättar om sin tro i sin vardag? Nu ryms inte allting med i ett kort "statement" men jag kan ändå inte lösgöra mig från intrycket att något väsentlig, för att inte säga det väsentligaste, saknades. Det finns ingen konflikt mellan social aktivitet och evangelisation och mission, men om någon av dem saknas blir det en obalans som för negativa följder på sikt.
Sixten i Stuttgart
torsdag 22 juli 2010
Byråkrati och människomöten
Rubriken sammanfattar i viss mån vad LVF:s generalförsamling handlar om. Under den tredje dagen börjar sittmusklerna protestera mot de långa plenaranförandena och diskussionerna. Generalförsamlingen är likt andra liknade samlingar rätt byråkratisk. Det blir mycket prat och många olika åsikter, men av någon outgrundlig anledning så brukar man ändå till slut nå en viss konsensus. Så sker väl också här i Stuttgart. Till detta få jag återkomma i senare blogginlägg.
Om den officiella delen är tröttande så ger mötet med deltagare från olika kyrkor desto mera. Jag har i dag haft oerhört fina samtal med en del representanter för tredje världens lutherska kyrkor. Dessa samtal har stärkt min tro på att vi behöver dessa kyrkor, deras teologi och erfarenheter av kristen tro. Vi är materiellt rika men "fattiga i Anden". Tredje världens kyrkor praktiserar kristen tro i både ord och handling.
Under arbetet i vår "Willage Group" på förmiddagen utmanade oss en indisk pastor från Arcot Lutheran Churh of India. Vi talade om att dela brödet både i andlig och materiell bemärkelse. Rev. Augustine Jeyakumar inskärpte att vi vet vad delande är först då vi delar nöden och tomheten.
- Ni i Europa och Amerika funderar på hur ni skall dela med er av ert överflöd. Men det är först när vi delar med oss av våra tomma händer och matförråd som vi får en uppfattning om vad verkligt delande är. Mycket tänkvärt!
Man slås också av den tacksamhet som dessa kristna ger uttryck för, trots att de förhållanden de lever i kunde ge anledning till verkliga jeremiader. En representant från Sri Lanka noterade med glädje att det långa inbördeskriget är över och nu kan kyrkan igen se fram emot bättre verksamhetsmöjligheter. Och detta trots dålig ekonomi och att man ännu lider av skadorna efter tsunamin.
Vid lunchen satt jag med en pastor från Indonesien, som genast lyste upp då han insåg att jag var från Finland.
- Vi är så tacksamma för Finland och att Ahtisaari förhandlade fram fredsfördraget i Aceh-provinsen.
Ändå gör sig vardagen hela tiden påmind där. Trots att situationen gått mot det bättre i hans land och de kristna i hans region inte utsätts för förföljelser, lever många av hans kristna landsmän i fruktan för attacker från radikala muslimer.
Något att tänka på då vi alltför ofta sjunger klagovisor istället för lovsånger!
Sixten
Om den officiella delen är tröttande så ger mötet med deltagare från olika kyrkor desto mera. Jag har i dag haft oerhört fina samtal med en del representanter för tredje världens lutherska kyrkor. Dessa samtal har stärkt min tro på att vi behöver dessa kyrkor, deras teologi och erfarenheter av kristen tro. Vi är materiellt rika men "fattiga i Anden". Tredje världens kyrkor praktiserar kristen tro i både ord och handling.
Under arbetet i vår "Willage Group" på förmiddagen utmanade oss en indisk pastor från Arcot Lutheran Churh of India. Vi talade om att dela brödet både i andlig och materiell bemärkelse. Rev. Augustine Jeyakumar inskärpte att vi vet vad delande är först då vi delar nöden och tomheten.
- Ni i Europa och Amerika funderar på hur ni skall dela med er av ert överflöd. Men det är först när vi delar med oss av våra tomma händer och matförråd som vi får en uppfattning om vad verkligt delande är. Mycket tänkvärt!
Man slås också av den tacksamhet som dessa kristna ger uttryck för, trots att de förhållanden de lever i kunde ge anledning till verkliga jeremiader. En representant från Sri Lanka noterade med glädje att det långa inbördeskriget är över och nu kan kyrkan igen se fram emot bättre verksamhetsmöjligheter. Och detta trots dålig ekonomi och att man ännu lider av skadorna efter tsunamin.
Vid lunchen satt jag med en pastor från Indonesien, som genast lyste upp då han insåg att jag var från Finland.
- Vi är så tacksamma för Finland och att Ahtisaari förhandlade fram fredsfördraget i Aceh-provinsen.
Ändå gör sig vardagen hela tiden påmind där. Trots att situationen gått mot det bättre i hans land och de kristna i hans region inte utsätts för förföljelser, lever många av hans kristna landsmän i fruktan för attacker från radikala muslimer.
Något att tänka på då vi alltför ofta sjunger klagovisor istället för lovsånger!
Sixten
onsdag 21 juli 2010
Luthersk i dag?
LVF består av 70 miljoner lutheraner fördelade på 145 kyrkor. En sådan organisation rymmer inom sig en mängd olika tolkningar och betoningar. Luthersk tro ser olika ut i olika traditioner och kulturer, och tolkningarna kan variera också inom samma kyrka. Vad är det då som förenar? Vilken är den självförståelse som ligger till grund för oss lutheraner? Vad innebär det att vara lutheran och vad konstituerar en luthersk trosförståelse i dag?
LVF:s president Mark S Hanson var tydlig i sitt tal till generalförsamlingen i dag. Han påpekade att den centrala frågan för oss hela tiden måste vara; Vilket evangelium förkunnar vi? Frågan kan synas onödig och en del anser den besvarad för länge sedan. Problemet är att det hela tiden finns "andra evangelier". Någon förkunnar framgången som en väg till Gud, medan andra framhåller den moraliska trovärdigheten, socialt ansvar eller fasthållandet av en viss lärobetoning som det enda väsentliga. En luthersk trosuppfattning utgår dock från det som Paulus säger i Gal. 2:19: "Jag är korsfäst med Kristus, alltså lever inte längre jag utan Kristus lever i mig".
Den som genom dopet har begravts och uppstått med Kristus, den som fötts på nytt genom ord och vatten, bröd och vin, har infogats i en radikalt inkluderande gemenskap som manar till efterföljd.
Hanson påpekade också med skärpa att evangeliet är kontextuellt. Det får kött och blod i våra handlingar och i vårt umgänge med varandra. Därför har LVF och dess medlemskyrkor ända sedan starten 1947 etersträvat en stark diakonal betoning. Skall vi vara trovärdiga evangeliet måste vi med Dietrich Bonhoeffer se "världen underifrån" det vill säga se den från samma perspektiv som de hungrande, misshandlade, förföljda och utstötta. Hanson citerade Yacob Tesfai som säger att där det finns lidande och nöd finns det inte bara korsfästa människor, där finns också den korsfäste Kristus. Han är ett med de lidande.
Hur skall vi då tackla våra olikheter? En amerikansk professor (Graig Nessan) som jag åt frukost med sade att den lutherska kyrkan i USA ibland verkar ha lättare att samarbeta med presbyterianer, metodister och episkopaler än med företrädare för det egna samfundet. Min tumkänsla är att situationen hos oss är rätt likartad. Vår kyrka rivs sönder och trots att alla talar om tolerans så verkar denna vara synnerligen svår att praktisera.
LVF:s president Hanson avslutade sitt tal till generalförsamlingen med en utmaning. Hans förhoppning var att när vi 2017 firar 500-års minnet av reformationen så skall detta är inte bli ett märkesår för en fortsatt splittring utan firandet bör signalera en pågående helandeprocess inom den lutherska kyrkofamiljen så att den kan fungera som Kristi kropp.
Mycket tänkvärt! Bollen är hos oss!
Hälsningar från ett varmt Stuttgart!
Sixten
Ps. Hansons tal återfinns på engelska på följande länk: www.lwf-assembly.org Ds.
LVF:s president Mark S Hanson var tydlig i sitt tal till generalförsamlingen i dag. Han påpekade att den centrala frågan för oss hela tiden måste vara; Vilket evangelium förkunnar vi? Frågan kan synas onödig och en del anser den besvarad för länge sedan. Problemet är att det hela tiden finns "andra evangelier". Någon förkunnar framgången som en väg till Gud, medan andra framhåller den moraliska trovärdigheten, socialt ansvar eller fasthållandet av en viss lärobetoning som det enda väsentliga. En luthersk trosuppfattning utgår dock från det som Paulus säger i Gal. 2:19: "Jag är korsfäst med Kristus, alltså lever inte längre jag utan Kristus lever i mig".
Den som genom dopet har begravts och uppstått med Kristus, den som fötts på nytt genom ord och vatten, bröd och vin, har infogats i en radikalt inkluderande gemenskap som manar till efterföljd.
Hanson påpekade också med skärpa att evangeliet är kontextuellt. Det får kött och blod i våra handlingar och i vårt umgänge med varandra. Därför har LVF och dess medlemskyrkor ända sedan starten 1947 etersträvat en stark diakonal betoning. Skall vi vara trovärdiga evangeliet måste vi med Dietrich Bonhoeffer se "världen underifrån" det vill säga se den från samma perspektiv som de hungrande, misshandlade, förföljda och utstötta. Hanson citerade Yacob Tesfai som säger att där det finns lidande och nöd finns det inte bara korsfästa människor, där finns också den korsfäste Kristus. Han är ett med de lidande.
Hur skall vi då tackla våra olikheter? En amerikansk professor (Graig Nessan) som jag åt frukost med sade att den lutherska kyrkan i USA ibland verkar ha lättare att samarbeta med presbyterianer, metodister och episkopaler än med företrädare för det egna samfundet. Min tumkänsla är att situationen hos oss är rätt likartad. Vår kyrka rivs sönder och trots att alla talar om tolerans så verkar denna vara synnerligen svår att praktisera.
LVF:s president Hanson avslutade sitt tal till generalförsamlingen med en utmaning. Hans förhoppning var att när vi 2017 firar 500-års minnet av reformationen så skall detta är inte bli ett märkesår för en fortsatt splittring utan firandet bör signalera en pågående helandeprocess inom den lutherska kyrkofamiljen så att den kan fungera som Kristi kropp.
Mycket tänkvärt! Bollen är hos oss!
Hälsningar från ett varmt Stuttgart!
Sixten
Ps. Hansons tal återfinns på engelska på följande länk: www.lwf-assembly.org Ds.
tisdag 20 juli 2010
En mässa man inte ville missa.
Vad händer om man för samma en tysk gosskör, ett par kända Lutherpsalmer, bl.a. "Vår Gud är oss en väldig borg", och sedan kryddar blandningen med en lovsång från Sydafrika och ett Sanctus i sambatakt från Puerto Rico för att avrunda det hela med Bachs fuga i D-dur.
Lägg därtill att gudstjänsten förrättades på fyra språk, engelska , tyska, spanska och franska, och att lekmannainslaget var påfallande stort.
Det kan naturligtvis bli en anrättning som känns splittrad, osammanhängande, full av musikaliska stilbrott och överarbetad, men så var inte fallet med LVF:s öppningsgudstjänst. Den kändes befriande, genomtänkt och bildade en helhet trots mångfalden i språk, musik och sång. För mig personligen blev den en påminnelse om att vi har allt skäl att tänka gudstjänst i nya banor. Vår vanliga agenda fungerar bra som grund så vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt.
Det som vi däremot har allt skäl att fundera över är hur vi med de tillbuds stående resurserna firar en gudstjänst för och med församlingens medlemmar. Vi behöver inte heller vara så paniskt rädda för att blanda olika sång- och musikstilar. Kan en stel tysk dirigent få en traditionell gosskör att svänga i en spansk lovsång samtidigt som en stiftskantor med glädje "bränner" av en Bachfuga som postludium, i samma gudstjänst, så kan vi säkert också "lätta lite på den liturgiska slipsen".
LVF:s president, biskop Mark S Hansons predikan var även tänkvärd. Den var en kombination av god bibelteologi, klar utläggning och härlig retorik. När han utgående från berättelsen om brödundret (Luk. 9:10-17) frågade hur vi agerar fanns det både en profetisk och etisk skärpa i tonen. Hanson frågade varför vi kristna alltid tycks resonera som lärjungarna som ville sända bort folkskarorna till de omkringliggande byarna för att de skulle kunna skaffa sig mat. Vi har samma attityd då vi möter flyktingar, sociala orättvisor och utslagna. Vi sänder gärna bort dem och hoppas att problemen löser sig.
Mark S Hanson förde istället fram Jesu sätt att lösa problemet då han lät folkskarorna bilda grupper om femtio och femtio och mättade dem. Ingen lämnades utanför utan alla ingick i en gemenskap som sträckte sig över familje- och vänkretsen. Detta är förebilden för en kristen församling.
Det är inte ofta jag går så glad från någon gudstjänst som jag gjorde i dag. Öppningsgudstjänsten var en förebild för den stora skara som en gång skall stå inför tronen och lova Gud. Det gjorde vi bildligt i Stiftskirche i Stuttgart i dag.
Samtidigt blev den en orsak till eftertanke. Gör vi ibland våra gudstjänster tråkigare än de borde vara? Varför använder vi inte oss av olika stilar och tonspråk? Och varför är vi präster förfärande ofta så föreläsningsmässigt och akademiskt menlösa i vår förkunnelse?
Nu har generalförsamlingen kört i gång på allvar. Dags att gå till den första plenarsessionen.
Vi hörs!
Sixten
Lägg därtill att gudstjänsten förrättades på fyra språk, engelska , tyska, spanska och franska, och att lekmannainslaget var påfallande stort.
Det kan naturligtvis bli en anrättning som känns splittrad, osammanhängande, full av musikaliska stilbrott och överarbetad, men så var inte fallet med LVF:s öppningsgudstjänst. Den kändes befriande, genomtänkt och bildade en helhet trots mångfalden i språk, musik och sång. För mig personligen blev den en påminnelse om att vi har allt skäl att tänka gudstjänst i nya banor. Vår vanliga agenda fungerar bra som grund så vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt.
Det som vi däremot har allt skäl att fundera över är hur vi med de tillbuds stående resurserna firar en gudstjänst för och med församlingens medlemmar. Vi behöver inte heller vara så paniskt rädda för att blanda olika sång- och musikstilar. Kan en stel tysk dirigent få en traditionell gosskör att svänga i en spansk lovsång samtidigt som en stiftskantor med glädje "bränner" av en Bachfuga som postludium, i samma gudstjänst, så kan vi säkert också "lätta lite på den liturgiska slipsen".
LVF:s president, biskop Mark S Hansons predikan var även tänkvärd. Den var en kombination av god bibelteologi, klar utläggning och härlig retorik. När han utgående från berättelsen om brödundret (Luk. 9:10-17) frågade hur vi agerar fanns det både en profetisk och etisk skärpa i tonen. Hanson frågade varför vi kristna alltid tycks resonera som lärjungarna som ville sända bort folkskarorna till de omkringliggande byarna för att de skulle kunna skaffa sig mat. Vi har samma attityd då vi möter flyktingar, sociala orättvisor och utslagna. Vi sänder gärna bort dem och hoppas att problemen löser sig.
Mark S Hanson förde istället fram Jesu sätt att lösa problemet då han lät folkskarorna bilda grupper om femtio och femtio och mättade dem. Ingen lämnades utanför utan alla ingick i en gemenskap som sträckte sig över familje- och vänkretsen. Detta är förebilden för en kristen församling.
Det är inte ofta jag går så glad från någon gudstjänst som jag gjorde i dag. Öppningsgudstjänsten var en förebild för den stora skara som en gång skall stå inför tronen och lova Gud. Det gjorde vi bildligt i Stiftskirche i Stuttgart i dag.
Samtidigt blev den en orsak till eftertanke. Gör vi ibland våra gudstjänster tråkigare än de borde vara? Varför använder vi inte oss av olika stilar och tonspråk? Och varför är vi präster förfärande ofta så föreläsningsmässigt och akademiskt menlösa i vår förkunnelse?
Nu har generalförsamlingen kört i gång på allvar. Dags att gå till den första plenarsessionen.
Vi hörs!
Sixten
måndag 19 juli 2010
På väg till Stuttgart
Väskorna är packade och flyget går om någon timme. Jag är på väg till Lutherska Världsförbundets elfte generalförsamling som hålls i Stuttgart den 20-27 juli. I generalförsamlingen deltar drygt 400 delegater från 140 lutherska kyrkor från hela världen. Finland representeras av tretton delegater plus en del observatörer samt mediafolk.
För mig personligen blir det en snabb omställning från semester till arbete. I går kväll anlöpte vi hemhamnen i Borgå med vår båt efter en längre utfärd i östra Finska viken. Om allt går enligt planerna landar jag i Stuttgart i kväll.
Temat för generalförsamlingen är Ge oss i dag vårt dagliga bröd, och det behandlas i bibelstudier, förhandlingar och mindre willage groups.
Jag skall försöka skriva regelbundet på denna blogg om det som händer i Stuttgart. På bloggen kommer ni att få ta del av mera övergripande frågeställningar från förhandlingarna, men jag skall även bjuda på några personliga reflektioner från möten med präster och lekmän, kvinnor och män från den världsvida lutherska kyrkogemenskapen.
För mig personligen blir det en snabb omställning från semester till arbete. I går kväll anlöpte vi hemhamnen i Borgå med vår båt efter en längre utfärd i östra Finska viken. Om allt går enligt planerna landar jag i Stuttgart i kväll.
Temat för generalförsamlingen är Ge oss i dag vårt dagliga bröd, och det behandlas i bibelstudier, förhandlingar och mindre willage groups.
Jag skall försöka skriva regelbundet på denna blogg om det som händer i Stuttgart. På bloggen kommer ni att få ta del av mera övergripande frågeställningar från förhandlingarna, men jag skall även bjuda på några personliga reflektioner från möten med präster och lekmän, kvinnor och män från den världsvida lutherska kyrkogemenskapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)