Mellandag

Söndag är vilodag också här i Stuttgart, vilket är av nöden då de föregående dagarna varit synnerligen intensiva och långa. Det behövs tid för vila och eftertanke. Dagens gudstjänst i Stiftskirche televiserades i tysk TV.

Jag har också tagit det lugnt, ätit, vilat, läst lite och samlat tankarna. Det händer mycket här och jag har inte skrivit om allting i bloggen. En sak som dock är värd att beröra mera ingående är den försoningsgudstjänst som hölls på torsdag kväll. I den bad LVF:s kyrkor mennoniterna om förlåtelse för de förföljelser dessa utsattes för under 1500-talet. Mennoniterna är en gren av den s.k. anabaptistiska rörelse som uppstod samtidigt som, och delvis som ett resultat av reformationen. Mennoniterna tillämpade troendedop, de vägrade avlägga ed och kunde inte heller tänka sig att bära vapen. De betonade även vikten av att leva ett äkta kristet liv i enlighet med Bibeln.

Denna hållning fördömdes av både Luther och Melanchton. Luther riktade också skarp kritik mot dem i sin skrift mot vederdöparna. Det har varit smärtsamt för lutheranerna att Luther själv med sin teologiska argumentation understödde de världsliga myndigheternas förföljelse, tortyr och även avrättningar av mennoniterna och andra anabaptister. Enligt senare forskning dömdes ungefär 2000 anabaptister till döden p.g.a. sin övertygelse. Man tog också i bruk den över 1000 år gamla romerska lagen som stadgade dödsstraff för dem som döpte om sig.

Mennoniterna flydde som ett resultat av förföljelserna till öde trakter där de kunde leva i egna samhällen och livnära sig på jordbruk Under 1600-talet och framåt flydde också många till Amerika. I dag finns det 1,5 miljoner mennoniter. De flesta finns i USA, Canada och Afrika.

Man kan naturligtvis ifrågasätta den här typen av offentliga ursäkter. Vi är ju inte direkt skyldiga till de misstag som Luther gjorde. I det här fallet anser jag dock att det var en nödvändig och fin gest från de lutherska kyrkornas sida att göra upp med en bit av sitt mörka förflutna. Man har ibland försvarat Luther och Melanchton med att de var barn av sin tid och inte kunde ha handlat på annat sätt. Den argumentationen håller inte. En annan reformator, Johannes Brentz som var verksam i Württemberg tog kraftigt avstånd från den här typen av repressalier. Det fanns alltså utrymme för att handla på annat sätt.

Det är även skäl att komma ihåg att denna bön om förlåtelse inte handlar om att vi lutheraner skulle omvärdera vår dopteologi. Ursäkten gäller de handlingar som en del av reformatorerna gav sin tillåtelse till och även uppmuntrade till. Det är viktigt att göra denna distinktion.

Försoningsgudstjänsten var en enkel och gripande symbolisk akt. Altaret var i början klätt i violett, botens färg, men kläddes senare i vitt som ett tecken på att det gamla var förgånget och ett nytt skede inletts i relationerna. Mennoniterna å sin sida noterade också vikten av att de från och med nu avstår från sin negativa, av historien präglade syn på lutheranerna.

Gudstjänsten visade att en verklig förlåtelse och upprättelse bara kan ske genom att nämna saker vid deras rätta namn. Det är en förutsättning för att ett helande skall kunna äga rum. Det må sedan gälla i relationen mellan två samfund eller två personer.

God fortsättning på söndagen önskar Sixten från Stuttgart.