Vad händer om man för samma en tysk gosskör, ett par kända Lutherpsalmer, bl.a. "Vår Gud är oss en väldig borg", och sedan kryddar blandningen med en lovsång från Sydafrika och ett Sanctus i sambatakt från Puerto Rico för att avrunda det hela med Bachs fuga i D-dur.
Lägg därtill att gudstjänsten förrättades på fyra språk, engelska , tyska, spanska och franska, och att lekmannainslaget var påfallande stort.
Det kan naturligtvis bli en anrättning som känns splittrad, osammanhängande, full av musikaliska stilbrott och överarbetad, men så var inte fallet med LVF:s öppningsgudstjänst. Den kändes befriande, genomtänkt och bildade en helhet trots mångfalden i språk, musik och sång. För mig personligen blev den en påminnelse om att vi har allt skäl att tänka gudstjänst i nya banor. Vår vanliga agenda fungerar bra som grund så vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt.
Det som vi däremot har allt skäl att fundera över är hur vi med de tillbuds stående resurserna firar en gudstjänst för och med församlingens medlemmar. Vi behöver inte heller vara så paniskt rädda för att blanda olika sång- och musikstilar. Kan en stel tysk dirigent få en traditionell gosskör att svänga i en spansk lovsång samtidigt som en stiftskantor med glädje "bränner" av en Bachfuga som postludium, i samma gudstjänst, så kan vi säkert också "lätta lite på den liturgiska slipsen".
LVF:s president, biskop Mark S Hansons predikan var även tänkvärd. Den var en kombination av god bibelteologi, klar utläggning och härlig retorik. När han utgående från berättelsen om brödundret (Luk. 9:10-17) frågade hur vi agerar fanns det både en profetisk och etisk skärpa i tonen. Hanson frågade varför vi kristna alltid tycks resonera som lärjungarna som ville sända bort folkskarorna till de omkringliggande byarna för att de skulle kunna skaffa sig mat. Vi har samma attityd då vi möter flyktingar, sociala orättvisor och utslagna. Vi sänder gärna bort dem och hoppas att problemen löser sig.
Mark S Hanson förde istället fram Jesu sätt att lösa problemet då han lät folkskarorna bilda grupper om femtio och femtio och mättade dem. Ingen lämnades utanför utan alla ingick i en gemenskap som sträckte sig över familje- och vänkretsen. Detta är förebilden för en kristen församling.
Det är inte ofta jag går så glad från någon gudstjänst som jag gjorde i dag. Öppningsgudstjänsten var en förebild för den stora skara som en gång skall stå inför tronen och lova Gud. Det gjorde vi bildligt i Stiftskirche i Stuttgart i dag.
Samtidigt blev den en orsak till eftertanke. Gör vi ibland våra gudstjänster tråkigare än de borde vara? Varför använder vi inte oss av olika stilar och tonspråk? Och varför är vi präster förfärande ofta så föreläsningsmässigt och akademiskt menlösa i vår förkunnelse?
Nu har generalförsamlingen kört i gång på allvar. Dags att gå till den första plenarsessionen.
Vi hörs!
Sixten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar